Varför vågar man inte bryta mönster i större utsträckning? Eller rättare sagt; varför vågar inte jag? Jag har hela dagarna för mig själv då jag skulle kunna arbeta stenhårt med att renovera vårt hem, precis som vi vill ha och behöver det. Men gör jag det? Nej! Varför inte? För att jag inte litar på min egen förmåga. Hur svårt är det egentligen att måla ett rum? Eller spackla? Eller tapetsera? Okej, så tapetsera gör man bäst i par - för säkerhets skull - men måla, då? Och det är ju inte alltför svårt att lägga papp på golvet och sätta igång och leta penslar - inte när färgen väl är inhandlad. Jag blir så uppgiven ibland, trött på min egen oförmåga att spränga gränser.
Så idag gjorde jag det. Jag bara lade en stor bit kartong på golvet, drog undan möbler och skräp och satte igång att måla en vägg. Kritvitt. Det blev inte mycket, men det är åtminstone en början! Nu lyser den vita färgen i rummet och påminner om att resten är kvar. Men redan nu ser jag hur friskt och ljust det kommer att bli här inne. Vackert och rent. De små färgaccenterna i gardiner, mattor och kuddar kommer att synas allt bättre nu. Jag kunde ju!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar