Ibland känns det falska helt rätt. Jag vill inte göra en "riktig" minestrone, vad det nu är, jag nöjer mig med att använda de många kilon av köttfärs som fyller frysen. Och då blir det ofta soppa. Jag älskar soppa! Det är enkelt att göra, det är mättande och det passar så suveränt bra när det blåser ute och löven virvlar till marken. Så här är min falska minestrone, hur falsk den är vet jag inte, men den är åtminstone god.
Falsk minestronesoppa/gryta med apelsinsmak
ca 800 g köttfärs, tinad
3 förpackningar krossade tomater
5-6 buljongtärningar (helst höns)
apelsinpeppar, cayenne, vitpeppar, svartpeppar, örtsalt, spiskummin (vitlök är valfritt)
2 gula lökar, grovt hackade
4 morötter, strimlade med potatisskalaren
1 bit vitkål, strimlad med kniven eller vad man nu vill använda
smör
vatten
Stek köttfärs, lök, vitkål och morötter i smör. Tillsätt krossade tomater, buljongtärningar, vatten och kryddor och koka ca 15-45 minuter, beroende på hur mjukt och smakrikt du vill ha allt. Färdigt! :) Servera med ett färskt bröd och eller gör den krämig med crème fraiche eller vispgrädde á la LCHF. Tillsätt gärna lite outspädd apelsinjuice för den där extra apelsintouchen.
måndag 4 oktober 2010
måndag 20 september 2010
Politiska funderingar - dagen efter
Vilken underbar dag! Solen skiner, det är klarblå himmel, getingarna segar sig fram för att hitta något ätbart. Musklerna värker pga kolhydratsbrist och jag är ständigt trött. Men jag ska inte och vill inte klaga.
Runtom mig lever människor på gränsen till överlevnad varje dag. De andas ångest, uppgivenhet, ensamhet, sorg och besvikelse. Jag tänker på många som utförsäkras från Försäkringskassan, enligt gällande regler, trots att de inte äger förmågan att arbeta i någon grad. Det är omänskligt. Tänkte inte Alliansen på detta när de instiftade de här reglerna? Trodde de att alla sjuka människor magiskt skulle återfå någon grad av hälsa för att passa in i systemet? Men de som inte passar in i systemet, som trots allt fortsätter att vara oförmögna att arbeta - vad finns det för lösning för dem? Det är många politiska partier som kallar sjukreglerna för omänskliga. Och det är de, för de som inte fångas upp. Reglerna går att tillämpa på alla som kan rehabiliteras för att sedan återbördas till arbetslivet i någon grad. Men för de som inte kan? Läste det beryktade "Klamydiabrevet" i natt och blev iskall. Vägrar Alliansen att ta itu med dessa människor?
Den här kvinnan är inte ensam. Det är fler - runtom oss - som i nuläget riskerar att utförsäkras. De förlorar sin enda inkomst, oavsett om det är en privat finansierad sjukförsäkring eller en statlig. Vad ska de då göra? OM Alliansen fortsätter att "regera" i Sverige under ytterligare 4 år så måste det ske en förändring. Vi svenskar kan se till att den förändringen inträffar. Det måste vi. Alla som har röstat på en fortsatt Alliansregering för att de vill ha fortsatt bättre lön och lägre skatter förstår inte vad den förbättringen innebär för vår välfärd. De förstår inte att den permanent skadar vården, skolan och omsorgen. De kan inte se att det innebär att människor de älskar, känner eller ser på väg till skolan eller jobbet en dag kommer att sitta på en bänk i stan. Utan boende, utan inkomst. Utan någonting i Sveriges avlånga land som beskyddar dem. Var är Sverige på väg? Strunt samma vilket parti som sitter med majoritet i Riksdagen, det är inte människorna där som är viktiga. Jag struntar i vilka frontfigurer som förknippas med varje parti; jag vill se uppriktig omtanke om Sverige och svenskarna. Jag vill se förståelse för dem som idag inte omfattas av de gällande reglerna, de som hamnar i kläm. Det behövs förutseende, mänsklighet, vidsynthet, kärlek. Empati.
Jag har ingenting att klaga på; men om min man råkade ut för en olycka och blev kroniskt handikappad och/eller arbetsoförmögen så skulle han förmodligen utförsäkras inom ett par år. Vi skulle tvingas sälja vårt hus, hitta en billig bostad och sedan räkna dagarna tills pengarna var slut. Var och en av oss är bara ett eller två steg från randen idag. Vem som helst kan hamna där. Fler kommer att göra det de här kommande åren. Låt oss då se om det är viktigare att skaffa fler jobb än att ta hand om de som verkligen inte KAN jobba. Alliansen arbetar utifrån en svart-vit bild av verkligheten. Vi behöver betydligt fler gråzoner. Eller hur?
Runtom mig lever människor på gränsen till överlevnad varje dag. De andas ångest, uppgivenhet, ensamhet, sorg och besvikelse. Jag tänker på många som utförsäkras från Försäkringskassan, enligt gällande regler, trots att de inte äger förmågan att arbeta i någon grad. Det är omänskligt. Tänkte inte Alliansen på detta när de instiftade de här reglerna? Trodde de att alla sjuka människor magiskt skulle återfå någon grad av hälsa för att passa in i systemet? Men de som inte passar in i systemet, som trots allt fortsätter att vara oförmögna att arbeta - vad finns det för lösning för dem? Det är många politiska partier som kallar sjukreglerna för omänskliga. Och det är de, för de som inte fångas upp. Reglerna går att tillämpa på alla som kan rehabiliteras för att sedan återbördas till arbetslivet i någon grad. Men för de som inte kan? Läste det beryktade "Klamydiabrevet" i natt och blev iskall. Vägrar Alliansen att ta itu med dessa människor?
Den här kvinnan är inte ensam. Det är fler - runtom oss - som i nuläget riskerar att utförsäkras. De förlorar sin enda inkomst, oavsett om det är en privat finansierad sjukförsäkring eller en statlig. Vad ska de då göra? OM Alliansen fortsätter att "regera" i Sverige under ytterligare 4 år så måste det ske en förändring. Vi svenskar kan se till att den förändringen inträffar. Det måste vi. Alla som har röstat på en fortsatt Alliansregering för att de vill ha fortsatt bättre lön och lägre skatter förstår inte vad den förbättringen innebär för vår välfärd. De förstår inte att den permanent skadar vården, skolan och omsorgen. De kan inte se att det innebär att människor de älskar, känner eller ser på väg till skolan eller jobbet en dag kommer att sitta på en bänk i stan. Utan boende, utan inkomst. Utan någonting i Sveriges avlånga land som beskyddar dem. Var är Sverige på väg? Strunt samma vilket parti som sitter med majoritet i Riksdagen, det är inte människorna där som är viktiga. Jag struntar i vilka frontfigurer som förknippas med varje parti; jag vill se uppriktig omtanke om Sverige och svenskarna. Jag vill se förståelse för dem som idag inte omfattas av de gällande reglerna, de som hamnar i kläm. Det behövs förutseende, mänsklighet, vidsynthet, kärlek. Empati.
Jag har ingenting att klaga på; men om min man råkade ut för en olycka och blev kroniskt handikappad och/eller arbetsoförmögen så skulle han förmodligen utförsäkras inom ett par år. Vi skulle tvingas sälja vårt hus, hitta en billig bostad och sedan räkna dagarna tills pengarna var slut. Var och en av oss är bara ett eller två steg från randen idag. Vem som helst kan hamna där. Fler kommer att göra det de här kommande åren. Låt oss då se om det är viktigare att skaffa fler jobb än att ta hand om de som verkligen inte KAN jobba. Alliansen arbetar utifrån en svart-vit bild av verkligheten. Vi behöver betydligt fler gråzoner. Eller hur?
söndag 19 september 2010
Valvaka, lite valångest och illamåendeminnen av krabba...
Söndag.
Vilken dag! :) Väl på kapellet upptäckte jag och maken utspridda saker över parkeringen av privat karaktär vilket ledde mig till att tro att något "fuffens" hade ägt rum där... Så jag kikade i soptunnan och: lo and behold - där låg ännu mer saker som bara stank stöldgods..! Jag ringde upp tjejen vars namn stod i den tappade kalendern och fick bekräftat att hon och hennes familj hade haft inbrott i sin husbil dagen innan mitt i centrum. Hmm, och sedan dyker en del av grejorna upp här - spännande! Usch, vad hemskt att råka ut för det där, jag skulle känna mig så ARG och förtvivlad att någon har gjort våld på mina saker och framförallt kränkt mig. Det är givetvis inte lika vidrigt som att bli misshandlad, men det är ändå skrämmande och kränkande. Fy skäms på giriga människor som inte har respekt för andras saker! Men de slängde åtminstone sakerna i en soptunna, inte på marken. Det var nästan som om de ville att sakerna skulle hittas. Hmm. Nåja. Polisen kom ett par timmar senare och ville se var jag hade hittat sakerna och sedan rotade de runt efter mer grejor på området. Barnen var aktiva i sökandet, också, jag berättade det mesta och de blev väääääldigt nyfikna på att hitta saker som de INTE fick röra utan skulle berätta om för en vuxen. Oj, vad de letade. :)
Ja, vad mer? Igår åkte vi till svärföräldrarna för att äta färsk krabba. Jag har aldrig ätit det förut, men tänkte att det måste vara underbart eftersom både hummer, räkor och kräftor är så gott. Men icke. Jag mådde verkligen illa! Och varje krabba vägde säkert ett kg!! De var kluvna i hälften och 90 % bestod av en brunaktig, romblandad makrilldoftande grunka som inte gick att äta. Resten var ätligt, men otroooooligt svåråtkomligt! Åh, vad jag petade med det där smala, virknålsliknande redskapet..! Och det fanns såser till, vilka jag struntade i eftersom varje tugga var millimeterstor och inte riktigt inbjöd till att dränkas i hovmästarsås á la senap och ättika. Det var en varm, svettig och illamående kväll och det hjälpte inte att veta att jag hade ätit mat för ungefär 150 kr - priset hjälpte inte smaken ett dugg. Jag hade hundra gånger hellre ätit innanmätet till en calzone. :)Kontentan: Ingen mer krabba = USCH!
Gårdagens prommis tog knäcken på mig, jag är fortfarande alldeles trött och jag inser att sockret tar längre tid på sig att försvinna den här gången än tidigare. Jag har mer huvudvärk och blir yr och illamående på kvällen. Inte så roligt. Men jag laddar med vatten och hoppas på bättre dagar. :) Imorgon blir det studiebesök på Medelpadsarkivet - det ser jag i varje fall fram emot!!!!!
Vilken dag! :) Väl på kapellet upptäckte jag och maken utspridda saker över parkeringen av privat karaktär vilket ledde mig till att tro att något "fuffens" hade ägt rum där... Så jag kikade i soptunnan och: lo and behold - där låg ännu mer saker som bara stank stöldgods..! Jag ringde upp tjejen vars namn stod i den tappade kalendern och fick bekräftat att hon och hennes familj hade haft inbrott i sin husbil dagen innan mitt i centrum. Hmm, och sedan dyker en del av grejorna upp här - spännande! Usch, vad hemskt att råka ut för det där, jag skulle känna mig så ARG och förtvivlad att någon har gjort våld på mina saker och framförallt kränkt mig. Det är givetvis inte lika vidrigt som att bli misshandlad, men det är ändå skrämmande och kränkande. Fy skäms på giriga människor som inte har respekt för andras saker! Men de slängde åtminstone sakerna i en soptunna, inte på marken. Det var nästan som om de ville att sakerna skulle hittas. Hmm. Nåja. Polisen kom ett par timmar senare och ville se var jag hade hittat sakerna och sedan rotade de runt efter mer grejor på området. Barnen var aktiva i sökandet, också, jag berättade det mesta och de blev väääääldigt nyfikna på att hitta saker som de INTE fick röra utan skulle berätta om för en vuxen. Oj, vad de letade. :)
Ja, vad mer? Igår åkte vi till svärföräldrarna för att äta färsk krabba. Jag har aldrig ätit det förut, men tänkte att det måste vara underbart eftersom både hummer, räkor och kräftor är så gott. Men icke. Jag mådde verkligen illa! Och varje krabba vägde säkert ett kg!! De var kluvna i hälften och 90 % bestod av en brunaktig, romblandad makrilldoftande grunka som inte gick att äta. Resten var ätligt, men otroooooligt svåråtkomligt! Åh, vad jag petade med det där smala, virknålsliknande redskapet..! Och det fanns såser till, vilka jag struntade i eftersom varje tugga var millimeterstor och inte riktigt inbjöd till att dränkas i hovmästarsås á la senap och ättika. Det var en varm, svettig och illamående kväll och det hjälpte inte att veta att jag hade ätit mat för ungefär 150 kr - priset hjälpte inte smaken ett dugg. Jag hade hundra gånger hellre ätit innanmätet till en calzone. :)Kontentan: Ingen mer krabba = USCH!
Gårdagens prommis tog knäcken på mig, jag är fortfarande alldeles trött och jag inser att sockret tar längre tid på sig att försvinna den här gången än tidigare. Jag har mer huvudvärk och blir yr och illamående på kvällen. Inte så roligt. Men jag laddar med vatten och hoppas på bättre dagar. :) Imorgon blir det studiebesök på Medelpadsarkivet - det ser jag i varje fall fram emot!!!!!
lördag 18 september 2010
Dag 3 av ...?
Tröttheten är ett välkänt tecken så här från början med LCHF och de här första dagarna är inget undantag. Men vädret var vackert och maken glad så vi gav oss ut på promenad. Och utan att någon märkte det så blev det den "långa" promenadsträckan. Vi har en lagom och en lång, varför vi inte har en kort vet jag inte. Hmm. Den lagom långa är runt 5 km, den här är nästan en mil. Upp och ner är den, slingrande och krokig med hästar, kossor och får, så man får inte tråkigt. Förutom på vintern, då är den ganska kall och lång och hal. Men då går vi aldrig här. Så tröttheten slog in när det var ungefär 1/5 av vägen kvar, då formligen kände jag hur energin tog HELT slut. Men jag måste ju fortsätta, det känns löjligt att tvinga maken att hämta bilen. Skulle jag sitta där på en stubbe med bara ett par kilometer kvar och vänta in honom? Usch, nej. På tal om att formligen känna; efter bara några kilometer kände jag hur benmusklerna svällde. Jag har väldigt lätt att få muskler, jag borde förmodligen ha satsat på någon form av styrkesport, kanske varpa eller tyngdlyftning eller något i den stilen. Jag har gigantiska vadmuskler, jag skojar inte. Så nu har väl de första förlorade kilona kommit tillbaka i form av muskler. Skit också!
Nåväl, dagen har varit väldigt givande; jag har inte ätit en smula kolhydrater, handlat inför veckan, ätit färska morötter från "landet", promenerat, myst och sett det första avsnittet på 3:e säsongen av Merlin. Älskar den serien. Ja, jag vet att det är en tonårsserie, men det hjälps inte, den är sååå bra!
Nu ska jag faktiskt bara slöa en liten stund, duscha och sedan fara till svärföräldrarna för att äta en hel krabba. Lördagkväll. :)
Nåväl, dagen har varit väldigt givande; jag har inte ätit en smula kolhydrater, handlat inför veckan, ätit färska morötter från "landet", promenerat, myst och sett det första avsnittet på 3:e säsongen av Merlin. Älskar den serien. Ja, jag vet att det är en tonårsserie, men det hjälps inte, den är sååå bra!
Nu ska jag faktiskt bara slöa en liten stund, duscha och sedan fara till svärföräldrarna för att äta en hel krabba. Lördagkväll. :)
fredag 17 september 2010
Whooooooooooooa ajm bäck!
Så - då var det dags för LCHF igen. September är snart avklarat och hösten väntar runt hörnet. Är jag lycklig? Absolut. Och nu, när jag har tillbringat de senaste månaderna med att smälla i mig kolhydrater i dess farligaste form (rent socker) så är det dags för att sadla om till LCHF - igen. Det har verkligen fungerat för mig och jag vet inte varför jag slutade. En kombination av idioti/dålig karaktär/slarv förmodligen. Idag är andra dagen. Mitt liv so far?
Vi har stannat av fertilitetscirkusen. Det får bli som det blir - men vi satsar inte på det fullt så innerligt som tidigare. Det känns faktiskt skönt.
Jag har kommit in på Arkiv- och information på Mittuniversitetet, för andra gången. Den här gången ska jag fullfölja bägge kurserna och utbilda mig till arkivarie. Det är det enda yrket som har något framtid, det vill säga baserat på mina kunskaper och intressen.
Davids föräldrar är hängiga, det har varit en svår sommar för dem - och för oss.
Sommaren, särskilt juli månad, var otroligt varm/het. Varje dag hade en medeltemperatur på ungefär 28 grader. Det är hemskt när man inte klarar av värme.
Vi har målat om Hamrastugan och bytt ytterdörr.
Jag fick ryggskott (för första gången i mitt liv) dagarna innan Hamra och lyckades även skada benet - yihaaa! ;)
Jag har ett nytt ämbete i kyrkan: Solstråleklassen! 5 små energiska knippen som springer i alla riktningar om jag inte kontrollerar dem med kakor och fascinerande bilder/frågor/utmaningar. De är helt underbara och jag älskar dem.
Vi spenderade semestern i Hamra, Sösjö och här hemma.
Så, det var kanske allt, jag minns inte riktigt. Den senaste tiden har jag upplevt att tiden bara flyr ifrån mig och att jag tillbringar alltför många timmar här, framför datorn. Energinivån är väldigt låg, humöret likadant och jag är ofta förkyld. Dags alltså att ta itu med detta och att höja de positiva nivåerna ordentligt! Jag har mål för LCHF, liksom tidigare vill jag gå ner i vikt. Det första målet är dock att bli av med sockerberoendet. Mina delviktsmål belönas med vissa saker, bland annat massage och SPA-besök och jag behöver dessa belöningar att se fram emot, för att behålla motivationen när den börjar bli seg. Nå, nu är det dags att avrunda och fortsätta studera föreningsarkiven i Sverige. Livet är till för att levas och det går inte an att gömma sig under täcket bara för att man inte orkar ta tag i sig själv. ICKE!!! Jag klarar ALLT. :)
Vi har stannat av fertilitetscirkusen. Det får bli som det blir - men vi satsar inte på det fullt så innerligt som tidigare. Det känns faktiskt skönt.
Jag har kommit in på Arkiv- och information på Mittuniversitetet, för andra gången. Den här gången ska jag fullfölja bägge kurserna och utbilda mig till arkivarie. Det är det enda yrket som har något framtid, det vill säga baserat på mina kunskaper och intressen.
Davids föräldrar är hängiga, det har varit en svår sommar för dem - och för oss.
Sommaren, särskilt juli månad, var otroligt varm/het. Varje dag hade en medeltemperatur på ungefär 28 grader. Det är hemskt när man inte klarar av värme.
Vi har målat om Hamrastugan och bytt ytterdörr.
Jag fick ryggskott (för första gången i mitt liv) dagarna innan Hamra och lyckades även skada benet - yihaaa! ;)
Jag har ett nytt ämbete i kyrkan: Solstråleklassen! 5 små energiska knippen som springer i alla riktningar om jag inte kontrollerar dem med kakor och fascinerande bilder/frågor/utmaningar. De är helt underbara och jag älskar dem.
Vi spenderade semestern i Hamra, Sösjö och här hemma.
Så, det var kanske allt, jag minns inte riktigt. Den senaste tiden har jag upplevt att tiden bara flyr ifrån mig och att jag tillbringar alltför många timmar här, framför datorn. Energinivån är väldigt låg, humöret likadant och jag är ofta förkyld. Dags alltså att ta itu med detta och att höja de positiva nivåerna ordentligt! Jag har mål för LCHF, liksom tidigare vill jag gå ner i vikt. Det första målet är dock att bli av med sockerberoendet. Mina delviktsmål belönas med vissa saker, bland annat massage och SPA-besök och jag behöver dessa belöningar att se fram emot, för att behålla motivationen när den börjar bli seg. Nå, nu är det dags att avrunda och fortsätta studera föreningsarkiven i Sverige. Livet är till för att levas och det går inte an att gömma sig under täcket bara för att man inte orkar ta tag i sig själv. ICKE!!! Jag klarar ALLT. :)
måndag 31 maj 2010
Jillian Michaels - min guru
Tre källor till vetenskapliga bevis för följande uttryck: VILL MAN SÅ KAN MAN.
Amerikanska fitnessexperten Jillian Michaels, mest känd från TV-showen "Biggest Loser", där hon skriker, peppar, hotar och kör med överviktiga amerikaner och aussies har kommit ut med flera träningsfilmer och böcker. Hennes hemsida; http://www.jillianmichaels.com, berättar att ursprunget till hennes vilja att träna och hjälpa överviktiga kommer sig av att hon själv var överviktig som tonåring. Svårt att föreställa sig. Det spelar dock ingen roll, för när man väl ser in i hennes skoningslösa blick som säger: "Ger du upp så letar jag upp dig, släpar ut dig (i håret/i regnet) och kör så hårt att du kräks!" - då finns det ingen annan utväg än att slutföra det. Man får dåligt samvete bara man tar 5 sekunders andningspaus för att inte svimma på golvet av ren utmattning och dålig kondition. Men bättre blir det! Efter några gånger, till och med efter sporadiska träningspass någon gång i veckan, blir det verkligen bätte. Hon vet vad hon pratar om. Hennes bok "Master your metabolism" handlar om att vi äter oss själva till övervikt och påföljande sjukdomar och för tidig död. Men hon säger även att vi kan äta oss ur det; det finns mat som hjälper oss att gå ner i vikt, inte bara beroende på mängden utan på kombinationen. Innehållet: vitaminerna, mineralerna, fettet, sammansättningen av näringsinnehållet påverkar oss positivt. Det kan vara bra för hjärtat, blodet, hjärnan, cirkulationen, anticancer mm mm - men hon menar att en hel del mat (gärna lokalproducerat och ekologiskt) kan göra vår kropp frisk - och SMAL. Kokboken, som kom ut bara för en månad sedan, är full av härliga recept - dock utan bilder - som inspirerar och får en att tänka lite längre än bara till filen och mackan. Hon räknar upp MÄNGDER av nyttiga livsmedel som ska finnas i kylskåpet. Så förlåt, Dr. Dahlqvist, jag överger LCHF helt och hållet och övergår till ordentlig motion 3-5 gånger i veckan, hälsosam mat, frukt och grönt och massor av nyttiga oljor och syrligheter. Jag litar på att det här är gjort med visdom, jag vet att LCHF fungerar viktmässigt, men jag är däremot inte ALLS säker på att det är nyttigt för kroppen i längden.
Dagens frukost blev faktiskt fil och mackor; men fullkornsbrödet täcktes med ruccola, getost, valnötter och ekologisk honung medan filen fylldes med jämtländska blåbär. So there. Och strax ska jag grädda Rosendahls frukt- och nötbröd; 2 tunga, härliga surdegslimpor. Nu är det surdeg som gäller helt och hållet; jag gjorde min egen rågsurdeg för några dagar sedan och igår var den bubblig och härlig, precis som den ska vara. Nu blir det alltså ett saftigt, fruktigt och nötigt bröd till middagssoppan. Det är härligt, för jag älskar bröd!
söndag 16 maj 2010
Shredding och sommarkänslor
Vilken härlig vårtid det är! Vitsippor överallt, grönskande björkar, grönt gräs, doften av grillat hänger i luften..! Jag älskar den här årstiden, där löftet om sommar fortfarande vilar rikt och vinterns isiga minnen ligger precis bakom hörnet. Antibiotikakuren är över och jag och min man mår bättre. Kroppen påverkades hårt av alla mediciner, vi var extremt trötta i över en vecka. Däremellan fick jag mens (igen), förmodligen på naturlig väg, men ändå! Inga besvärande hormonsvängningar den här gången, dock, vilket alltid känns bra. Armarna är som spaghetti just nu, jag har precis avslutat en 20-minuters stenhård träning med Jillian Michaels, den är intensiv, rolig och den TAR!! Redan efter en vecka märker jag att min kondis är oerhört mycket bättre och musklerna känns betydligt fastare. Magen är plattare och benen spänstigare. Men jag har dragit på mig en hälsensinflammation av allt hoppande och skuttande, jag är nog för tung för att göra det här, men det struntar jag i. Eller så har jag fel slags skor, men det struntar jag också i. Så länge jag rör på mig så kan jag acceptera smärtande hälsenor, det är jag van vid.
Den kommande veckan ska jag plantera rabarbern och hallonbuskarna, de växer så det knakar i mitt kök, och sedan följer pionen (som snart är 1 meter hög i köket) och funkian. Jag ska fylla alla pallkragar med jord och kogödsel och plantera ovanstående samt jordgubbar och smultron och sedan ska jag direktså dill, sallad, blomkål och morötter och sätta gul lök och potatis. Jag har en bra känsla om den här sommaren och hösten, det känns som om den kommer att bära mycket frukt, och inte bara i en bemärkelse. :) Mina och min mans föräldrar ska förhoppningsvis också få ta del av skörden; det finns nästan ingenting så underbart som att kunna dela ut frukt och grönsaker. Jag har just gjort en saftig kaka med vinbär och hallon som står och svalnar på bänken i köket; den doftar ljuvligt. Jag funderar på att låta min man ta med sig den till grensrådet i kyrkan imorgon, eller så ger vi bort den. Jag älskar att baka, men jag tänker inte äta den. Bättre att någon annan gör det.
Här är receptet:
Svärmor Eivors kaffekaka
2 ägg
2 dl strösocker
2 dl vetemjöl
100 gram smält smör
3-5 dl bär
Sätt på ugnen 175 grader (lite svalare vid varmluftsugn). Smöra och bröa en springform (ca 22 cm diameter). Vispa ägg och socker pösigt. Vänd försiktigt ner vetemjöl och smör och häll i formen. Sprid ut bären över smeten. Grädda i ca 175 grader ungefär 30 minuter, känn efter med en sticka i mitten, den ska inte vara kladdig. Låt svalna lite. Dekorera med bär och florsocker. Servera med lättvispad grädde eller vaniljglass, eller vadhelst du föredrar. Saftig, låg kaka med smak av sommar.
Den kommande veckan ska jag plantera rabarbern och hallonbuskarna, de växer så det knakar i mitt kök, och sedan följer pionen (som snart är 1 meter hög i köket) och funkian. Jag ska fylla alla pallkragar med jord och kogödsel och plantera ovanstående samt jordgubbar och smultron och sedan ska jag direktså dill, sallad, blomkål och morötter och sätta gul lök och potatis. Jag har en bra känsla om den här sommaren och hösten, det känns som om den kommer att bära mycket frukt, och inte bara i en bemärkelse. :) Mina och min mans föräldrar ska förhoppningsvis också få ta del av skörden; det finns nästan ingenting så underbart som att kunna dela ut frukt och grönsaker. Jag har just gjort en saftig kaka med vinbär och hallon som står och svalnar på bänken i köket; den doftar ljuvligt. Jag funderar på att låta min man ta med sig den till grensrådet i kyrkan imorgon, eller så ger vi bort den. Jag älskar att baka, men jag tänker inte äta den. Bättre att någon annan gör det.
Här är receptet:
Svärmor Eivors kaffekaka
2 ägg
2 dl strösocker
2 dl vetemjöl
100 gram smält smör
3-5 dl bär
Sätt på ugnen 175 grader (lite svalare vid varmluftsugn). Smöra och bröa en springform (ca 22 cm diameter). Vispa ägg och socker pösigt. Vänd försiktigt ner vetemjöl och smör och häll i formen. Sprid ut bären över smeten. Grädda i ca 175 grader ungefär 30 minuter, känn efter med en sticka i mitten, den ska inte vara kladdig. Låt svalna lite. Dekorera med bär och florsocker. Servera med lättvispad grädde eller vaniljglass, eller vadhelst du föredrar. Saftig, låg kaka med smak av sommar.
onsdag 28 april 2010
Trädgårdsarbete, fertilitet, hormonsvängningar och en ...
... obetvinglig längtan.
Idag skruvade jag ihop mitt livs första drivbänk. JAG. Som aldrig blivit anförtrodd något utöver min kokkonst, och som aldrig trott att jag kunde; eller ville. Vi har haft 2 stycken omonterade drivbänkar i över tre år utan att jag har gjort något åt det. Nu är huset fullt av oplanterade blommor och växter som bara väntar på att jag ska skapa ett hem åt dem. Riddarsporrar, sommarmalva, luktärter, flox, funkia, akleja, pion och flera prunkande rosa och röda stenpartiväxter.
Jag har åtta pallkragar som ska fyllas med jord. Markduk att lägga ut under. Fiberduk att täcka ömtåliga frön såsom blomkål, morötter och sallad. Jag ska plantera 1 kg gul lök och skörda hela hösten. Jag väntar mig minst 40 kg, det är vad Bakker utlovade. :)
Det puttrar en gryta på spisen som doftar kummin. Om två veckor kommer 12 kubikmeter åkerjord som ska fylla ut hålet bakom brevlådan och hjälpa till att göra en stor bädd i hörnet av tomten för pion, akleja, kryddor, rabarber och hallonbuskar. Jag ska gödsla med kogödsel och ser fram emot att skörda hallon. Jag ska göra kallrörd rabarbersaft med jordgubbar, som min syster har instruerat mig. Det här ska bli en magisk sommar. Det har jag bestämt mig för. Och när hösten sätter in ska jag vara gravid; och den här gången ska jag och David få behålla vårt barn; ett friskt, välmående barn. Vårt barn. Och vi ska äntligen bli en familj. :)
Idag skruvade jag ihop mitt livs första drivbänk. JAG. Som aldrig blivit anförtrodd något utöver min kokkonst, och som aldrig trott att jag kunde; eller ville. Vi har haft 2 stycken omonterade drivbänkar i över tre år utan att jag har gjort något åt det. Nu är huset fullt av oplanterade blommor och växter som bara väntar på att jag ska skapa ett hem åt dem. Riddarsporrar, sommarmalva, luktärter, flox, funkia, akleja, pion och flera prunkande rosa och röda stenpartiväxter.
Jag har åtta pallkragar som ska fyllas med jord. Markduk att lägga ut under. Fiberduk att täcka ömtåliga frön såsom blomkål, morötter och sallad. Jag ska plantera 1 kg gul lök och skörda hela hösten. Jag väntar mig minst 40 kg, det är vad Bakker utlovade. :)
Det puttrar en gryta på spisen som doftar kummin. Om två veckor kommer 12 kubikmeter åkerjord som ska fylla ut hålet bakom brevlådan och hjälpa till att göra en stor bädd i hörnet av tomten för pion, akleja, kryddor, rabarber och hallonbuskar. Jag ska gödsla med kogödsel och ser fram emot att skörda hallon. Jag ska göra kallrörd rabarbersaft med jordgubbar, som min syster har instruerat mig. Det här ska bli en magisk sommar. Det har jag bestämt mig för. Och när hösten sätter in ska jag vara gravid; och den här gången ska jag och David få behålla vårt barn; ett friskt, välmående barn. Vårt barn. Och vi ska äntligen bli en familj. :)
torsdag 18 februari 2010
jag kan, jag kan, jag KAN!!!
Jag känner mig märkligt sorgsen nuförtiden. Trots att himlen är blå, snön gnistrar vit och vacker och det närmar sig våren; så stiger tårarna i ögonen och en djup smärta sjunker i magen. Svaret finns så nära. En gammal vän fick sitt sjunde (!) barn före jul och en annan mycket god vän är gravid med sitt sjätte. Själv inser jag att min ägglossning inte fungerar som den ska (eftersom ägglossningstesten visar falskt resultat i mitt fall och ger mig dumma förhoppningar) och att jag därför inte kan bli gravid på egen hand. Nyfödda, gravida och små knubbiga, goa bebisar överallt. Magar i vädret, både önskade och oönskade. Barn som kommer att födas till både lyckliga och stolta föräldrar och en del som kanske kommer att få en hård uppväxt med skrik och hårda ord. Det känns ofattbart orättvist att jag inte kan få ett barn. Jag har funnit en underbar man och har ett liv fyllt av glädje, kärlek, vänskap och familj; men inget barn. Är det jag som är dum som saknar det jag inte har? Är det jag som tror att ekvationen borde innehålla mer än detta för att vara fulländad? Kanske jag vill ha för mycket? Jag kanske inte förtjänar att få ett barn. Ibland känns det så, som att jag har fått min beskärda del och att jag får glädja mig över det; inte önska ännu mer. Jag vill inte vara girig. Men jag vill ha barn.
Och istället för att sätta mig ner och känna vanmäktig sorg över alla som HAR barn och att min ägglossning inte fungerar; så kan jag sikta på vad jag faktiskt KAN göra:
* Jag kan fortsätta äta enligt LCHF, för det fungerar
* Jag kan gå ner i vikt, för det har jag bevisat att jag kan
* Jag kan använda Puregon och Ovitrelle för att äggen ska mogna och lossa, för det har fungerat en gång förut
* Jag kan bli gravid - för jag har blivit det en gång förut
Så - JAG KAN.
Och - JAG VILL.
Och - JAG SKA.
Nästa vecka bär det av till Österåsen för bonusdagar och då tänker jag äta gott, simma, bada, träna lite, promenera och andas mycket frisk luft, lyssna på vacker musik, sjunga och arbeta på min självkänsla, min avslappning, min mindfulness.
Därefter bär det av till Karlstad för en vecka och då ska jag jobba på arkeologitentan, promenera, äta gott, andas frisk luft och arbeta på min självkänsla och viktnedgång.
Veckan efter är jag i Templet och det talar för sig själv; där arbetar jag på mitt förhållande till Himmelske Fader, för Han VET vad jag är värd.
Och efter den 11 augusti, om knappt 6 månader, tänker jag återvända till Doktor Fryklunds läkarpraktik i Härnösand minst 15 kilo lättare, med en starkare friskare kropp, ett starkare, friskare psyke, en fil kand och en accepterad ansökan till arkivarieutbildningen: OCH JAG TÄNKER BLI GRAVID OCH BEHÅLLA ETT FRISKT BARN. Jag tänker föda ett friskt barn, eller flera. Och jag om min man ska bli föräldrar nästa vår eller sommar. Och jag ska bli världens bästa mamma.
Jag kan bli det. :)
Och istället för att sätta mig ner och känna vanmäktig sorg över alla som HAR barn och att min ägglossning inte fungerar; så kan jag sikta på vad jag faktiskt KAN göra:
* Jag kan fortsätta äta enligt LCHF, för det fungerar
* Jag kan gå ner i vikt, för det har jag bevisat att jag kan
* Jag kan använda Puregon och Ovitrelle för att äggen ska mogna och lossa, för det har fungerat en gång förut
* Jag kan bli gravid - för jag har blivit det en gång förut
Så - JAG KAN.
Och - JAG VILL.
Och - JAG SKA.
Nästa vecka bär det av till Österåsen för bonusdagar och då tänker jag äta gott, simma, bada, träna lite, promenera och andas mycket frisk luft, lyssna på vacker musik, sjunga och arbeta på min självkänsla, min avslappning, min mindfulness.
Därefter bär det av till Karlstad för en vecka och då ska jag jobba på arkeologitentan, promenera, äta gott, andas frisk luft och arbeta på min självkänsla och viktnedgång.
Veckan efter är jag i Templet och det talar för sig själv; där arbetar jag på mitt förhållande till Himmelske Fader, för Han VET vad jag är värd.
Och efter den 11 augusti, om knappt 6 månader, tänker jag återvända till Doktor Fryklunds läkarpraktik i Härnösand minst 15 kilo lättare, med en starkare friskare kropp, ett starkare, friskare psyke, en fil kand och en accepterad ansökan till arkivarieutbildningen: OCH JAG TÄNKER BLI GRAVID OCH BEHÅLLA ETT FRISKT BARN. Jag tänker föda ett friskt barn, eller flera. Och jag om min man ska bli föräldrar nästa vår eller sommar. Och jag ska bli världens bästa mamma.
Jag kan bli det. :)
onsdag 13 januari 2010
Bryta mönster
Varför vågar man inte bryta mönster i större utsträckning? Eller rättare sagt; varför vågar inte jag? Jag har hela dagarna för mig själv då jag skulle kunna arbeta stenhårt med att renovera vårt hem, precis som vi vill ha och behöver det. Men gör jag det? Nej! Varför inte? För att jag inte litar på min egen förmåga. Hur svårt är det egentligen att måla ett rum? Eller spackla? Eller tapetsera? Okej, så tapetsera gör man bäst i par - för säkerhets skull - men måla, då? Och det är ju inte alltför svårt att lägga papp på golvet och sätta igång och leta penslar - inte när färgen väl är inhandlad. Jag blir så uppgiven ibland, trött på min egen oförmåga att spränga gränser.
Så idag gjorde jag det. Jag bara lade en stor bit kartong på golvet, drog undan möbler och skräp och satte igång att måla en vägg. Kritvitt. Det blev inte mycket, men det är åtminstone en början! Nu lyser den vita färgen i rummet och påminner om att resten är kvar. Men redan nu ser jag hur friskt och ljust det kommer att bli här inne. Vackert och rent. De små färgaccenterna i gardiner, mattor och kuddar kommer att synas allt bättre nu. Jag kunde ju!
Så idag gjorde jag det. Jag bara lade en stor bit kartong på golvet, drog undan möbler och skräp och satte igång att måla en vägg. Kritvitt. Det blev inte mycket, men det är åtminstone en början! Nu lyser den vita färgen i rummet och påminner om att resten är kvar. Men redan nu ser jag hur friskt och ljust det kommer att bli här inne. Vackert och rent. De små färgaccenterna i gardiner, mattor och kuddar kommer att synas allt bättre nu. Jag kunde ju!
tisdag 12 januari 2010
Nystart på det nya året!
Underbart med LCHF!
De kommande månaderna är mitt mål att gå ner i vikt med LCHF och att då förbereda mig för att bli med barn. Eftersom jag har PCO och inte har normal ägglossning så fungerar det bara genom stimulering och jag vill ha de bästa förutsättningarna som jag kan ha inför en graviditet. Jag struntar i baddräkt eller sommarklänningar; jag vill bli mamma. En frisk mamma, en frisk och sund kvinna som orkar leka, springa, bada, simma, åka skidor och luta mig ner utan att bli trött eller andfådd. :) Därför.
Mat idag:
Fläskfärsbiff - 3 stora
ca 600 g fläskfärs
2 hönsbuljongtärningar
2 dl vispgrädde
1 stor vitlöksklyfta
örtkrydda
vitpeppar
smör att steka i samt i ugnen
Häll grädde och buljong i en mikrofast skål och sätt i mikron på högsta effekt i ca 1minut tills grädden bubblar. Tillsätt fläskfärsen, blanda om. Krydda med vitpeppar, vitlök och örtkrydda, forma till 3 handflatsstora biffar som du plattar till (jag formar en stor boll som precis får plats i handen). Värm smör i en stor stekpanna och stek biffarna på medeltemperatur ca 3-4 minuter på varje sida. Efterstek i ugnen med lite smör i ca 10 minuter så att de är helt genomstekta. Servera med valfritt tillbehör såsom paprika eller en creme fraiche sås. Drick vatten till.
1 portion= ca 600 kalorier; ca 70% fett, 1% kolhydrater och resten proteiner.
Jättegott och friskt vatten:
½ limefrukt
1 dm gurka
Skölj limen och skiva, liksom gurkan. Lägg i en kanna och fyll på med kallt vatten. Låt stå en stund och dra - använd samma dag, då smakar det bäst. En smakrik och läskande blandning som passar när som helst och ger vattnet en somrig smak.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)