måndag 20 september 2010

Politiska funderingar - dagen efter

Vilken underbar dag! Solen skiner, det är klarblå himmel, getingarna segar sig fram för att hitta något ätbart. Musklerna värker pga kolhydratsbrist och jag är ständigt trött. Men jag ska inte och vill inte klaga.

Runtom mig lever människor på gränsen till överlevnad varje dag. De andas ångest, uppgivenhet, ensamhet, sorg och besvikelse. Jag tänker på många som utförsäkras från Försäkringskassan, enligt gällande regler, trots att de inte äger förmågan att arbeta i någon grad. Det är omänskligt. Tänkte inte Alliansen på detta när de instiftade de här reglerna? Trodde de att alla sjuka människor magiskt skulle återfå någon grad av hälsa för att passa in i systemet? Men de som inte passar in i systemet, som trots allt fortsätter att vara oförmögna att arbeta - vad finns det för lösning för dem? Det är många politiska partier som kallar sjukreglerna för omänskliga. Och det är de, för de som inte fångas upp. Reglerna går att tillämpa på alla som kan rehabiliteras för att sedan återbördas till arbetslivet i någon grad. Men för de som inte kan? Läste det beryktade "Klamydiabrevet" i natt och blev iskall. Vägrar Alliansen att ta itu med dessa människor?

Den här kvinnan är inte ensam. Det är fler - runtom oss - som i nuläget riskerar att utförsäkras. De förlorar sin enda inkomst, oavsett om det är en privat finansierad sjukförsäkring eller en statlig. Vad ska de då göra? OM Alliansen fortsätter att "regera" i Sverige under ytterligare 4 år så måste det ske en förändring. Vi svenskar kan se till att den förändringen inträffar. Det måste vi. Alla som har röstat på en fortsatt Alliansregering för att de vill ha fortsatt bättre lön och lägre skatter förstår inte vad den förbättringen innebär för vår välfärd. De förstår inte att den permanent skadar vården, skolan och omsorgen. De kan inte se att det innebär att människor de älskar, känner eller ser på väg till skolan eller jobbet en dag kommer att sitta på en bänk i stan. Utan boende, utan inkomst. Utan någonting i Sveriges avlånga land som beskyddar dem. Var är Sverige på väg? Strunt samma vilket parti som sitter med majoritet i Riksdagen, det är inte människorna där som är viktiga. Jag struntar i vilka frontfigurer som förknippas med varje parti; jag vill se uppriktig omtanke om Sverige och svenskarna. Jag vill se förståelse för dem som idag inte omfattas av de gällande reglerna, de som hamnar i kläm. Det behövs förutseende, mänsklighet, vidsynthet, kärlek. Empati.

Jag har ingenting att klaga på; men om min man råkade ut för en olycka och blev kroniskt handikappad och/eller arbetsoförmögen så skulle han förmodligen utförsäkras inom ett par år. Vi skulle tvingas sälja vårt hus, hitta en billig bostad och sedan räkna dagarna tills pengarna var slut. Var och en av oss är bara ett eller två steg från randen idag. Vem som helst kan hamna där. Fler kommer att göra det de här kommande åren. Låt oss då se om det är viktigare att skaffa fler jobb än att ta hand om de som verkligen inte KAN jobba. Alliansen arbetar utifrån en svart-vit bild av verkligheten. Vi behöver betydligt fler gråzoner. Eller hur?

söndag 19 september 2010

Valvaka, lite valångest och illamåendeminnen av krabba...

Söndag.

Vilken dag! :) Väl på kapellet upptäckte jag och maken utspridda saker över parkeringen av privat karaktär vilket ledde mig till att tro att något "fuffens" hade ägt rum där... Så jag kikade i soptunnan och: lo and behold - där låg ännu mer saker som bara stank stöldgods..! Jag ringde upp tjejen vars namn stod i den tappade kalendern och fick bekräftat att hon och hennes familj hade haft inbrott i sin husbil dagen innan mitt i centrum. Hmm, och sedan dyker en del av grejorna upp här - spännande! Usch, vad hemskt att råka ut för det där, jag skulle känna mig så ARG och förtvivlad att någon har gjort våld på mina saker och framförallt kränkt mig. Det är givetvis inte lika vidrigt som att bli misshandlad, men det är ändå skrämmande och kränkande. Fy skäms på giriga människor som inte har respekt för andras saker! Men de slängde åtminstone sakerna i en soptunna, inte på marken. Det var nästan som om de ville att sakerna skulle hittas. Hmm. Nåja. Polisen kom ett par timmar senare och ville se var jag hade hittat sakerna och sedan rotade de runt efter mer grejor på området. Barnen var aktiva i sökandet, också, jag berättade det mesta och de blev väääääldigt nyfikna på att hitta saker som de INTE fick röra utan skulle berätta om för en vuxen. Oj, vad de letade. :)

Ja, vad mer? Igår åkte vi till svärföräldrarna för att äta färsk krabba. Jag har aldrig ätit det förut, men tänkte att det måste vara underbart eftersom både hummer, räkor och kräftor är så gott. Men icke. Jag mådde verkligen illa! Och varje krabba vägde säkert ett kg!! De var kluvna i hälften och 90 % bestod av en brunaktig, romblandad makrilldoftande grunka som inte gick att äta. Resten var ätligt, men otroooooligt svåråtkomligt! Åh, vad jag petade med det där smala, virknålsliknande redskapet..! Och det fanns såser till, vilka jag struntade i eftersom varje tugga var millimeterstor och inte riktigt inbjöd till att dränkas i hovmästarsås á la senap och ättika. Det var en varm, svettig och illamående kväll och det hjälpte inte att veta att jag hade ätit mat för ungefär 150 kr - priset hjälpte inte smaken ett dugg. Jag hade hundra gånger hellre ätit innanmätet till en calzone. :)Kontentan: Ingen mer krabba = USCH!

Gårdagens prommis tog knäcken på mig, jag är fortfarande alldeles trött och jag inser att sockret tar längre tid på sig att försvinna den här gången än tidigare. Jag har mer huvudvärk och blir yr och illamående på kvällen. Inte så roligt. Men jag laddar med vatten och hoppas på bättre dagar. :) Imorgon blir det studiebesök på Medelpadsarkivet - det ser jag i varje fall fram emot!!!!!

lördag 18 september 2010

Dag 3 av ...?

Tröttheten är ett välkänt tecken så här från början med LCHF och de här första dagarna är inget undantag. Men vädret var vackert och maken glad så vi gav oss ut på promenad. Och utan att någon märkte det så blev det den "långa" promenadsträckan. Vi har en lagom och en lång, varför vi inte har en kort vet jag inte. Hmm. Den lagom långa är runt 5 km, den här är nästan en mil. Upp och ner är den, slingrande och krokig med hästar, kossor och får, så man får inte tråkigt. Förutom på vintern, då är den ganska kall och lång och hal. Men då går vi aldrig här. Så tröttheten slog in när det var ungefär 1/5 av vägen kvar, då formligen kände jag hur energin tog HELT slut. Men jag måste ju fortsätta, det känns löjligt att tvinga maken att hämta bilen. Skulle jag sitta där på en stubbe med bara ett par kilometer kvar och vänta in honom? Usch, nej. På tal om att formligen känna; efter bara några kilometer kände jag hur benmusklerna svällde. Jag har väldigt lätt att få muskler, jag borde förmodligen ha satsat på någon form av styrkesport, kanske varpa eller tyngdlyftning eller något i den stilen. Jag har gigantiska vadmuskler, jag skojar inte. Så nu har väl de första förlorade kilona kommit tillbaka i form av muskler. Skit också!
Nåväl, dagen har varit väldigt givande; jag har inte ätit en smula kolhydrater, handlat inför veckan, ätit färska morötter från "landet", promenerat, myst och sett det första avsnittet på 3:e säsongen av Merlin. Älskar den serien. Ja, jag vet att det är en tonårsserie, men det hjälps inte, den är sååå bra!
Nu ska jag faktiskt bara slöa en liten stund, duscha och sedan fara till svärföräldrarna för att äta en hel krabba. Lördagkväll. :)

fredag 17 september 2010

Whooooooooooooa ajm bäck!

Så - då var det dags för LCHF igen. September är snart avklarat och hösten väntar runt hörnet. Är jag lycklig? Absolut. Och nu, när jag har tillbringat de senaste månaderna med att smälla i mig kolhydrater i dess farligaste form (rent socker) så är det dags för att sadla om till LCHF - igen. Det har verkligen fungerat för mig och jag vet inte varför jag slutade. En kombination av idioti/dålig karaktär/slarv förmodligen. Idag är andra dagen. Mitt liv so far?

Vi har stannat av fertilitetscirkusen. Det får bli som det blir - men vi satsar inte på det fullt så innerligt som tidigare. Det känns faktiskt skönt.

Jag har kommit in på Arkiv- och information på Mittuniversitetet, för andra gången. Den här gången ska jag fullfölja bägge kurserna och utbilda mig till arkivarie. Det är det enda yrket som har något framtid, det vill säga baserat på mina kunskaper och intressen.

Davids föräldrar är hängiga, det har varit en svår sommar för dem - och för oss.

Sommaren, särskilt juli månad, var otroligt varm/het. Varje dag hade en medeltemperatur på ungefär 28 grader. Det är hemskt när man inte klarar av värme.

Vi har målat om Hamrastugan och bytt ytterdörr.

Jag fick ryggskott (för första gången i mitt liv) dagarna innan Hamra och lyckades även skada benet - yihaaa! ;)

Jag har ett nytt ämbete i kyrkan: Solstråleklassen! 5 små energiska knippen som springer i alla riktningar om jag inte kontrollerar dem med kakor och fascinerande bilder/frågor/utmaningar. De är helt underbara och jag älskar dem.

Vi spenderade semestern i Hamra, Sösjö och här hemma.

Så, det var kanske allt, jag minns inte riktigt. Den senaste tiden har jag upplevt att tiden bara flyr ifrån mig och att jag tillbringar alltför många timmar här, framför datorn. Energinivån är väldigt låg, humöret likadant och jag är ofta förkyld. Dags alltså att ta itu med detta och att höja de positiva nivåerna ordentligt! Jag har mål för LCHF, liksom tidigare vill jag gå ner i vikt. Det första målet är dock att bli av med sockerberoendet. Mina delviktsmål belönas med vissa saker, bland annat massage och SPA-besök och jag behöver dessa belöningar att se fram emot, för att behålla motivationen när den börjar bli seg. Nå, nu är det dags att avrunda och fortsätta studera föreningsarkiven i Sverige. Livet är till för att levas och det går inte an att gömma sig under täcket bara för att man inte orkar ta tag i sig själv. ICKE!!! Jag klarar ALLT. :)