Värme, kärlek och omtanke

Vilken man! Jag har världens bästa man. Med högt blodtryck så tål jag inte värmen särskilt bra, så när jag bestämde mig för att klippa gräset som är skyhögt efter en månads fri växt, så förstod jag att det skulle bli mycket avkylning senare... David blötte handdukar, flyttade mig till hammocken och sa åt mig att vila tills jag var bättre. Senare tvättade vi en husvägg som vi ska måla senare, jag måste ha fått lite av medlet i ögonen, för plötsligt såg jag inte riktigt, det var som att se genom vatten, helt "distorted" (vad heter det på svenska??) - ja, just ja, förvrängt! David förstod vad det var, jag trodde att jag höll på att få glaskroppsavlossning, men han tog mig till övervåningen, satte på duschen och duschade ögat ordentligt. Och då såg jag! Vilken underbar, underbar känsla! Min älskade David, som har sådan insikt och omtanke om mig. Som är rådig när jag själv förlorar instinkten. Han är så omtänksam. Tänk om alla kunde få ha sådana kärleksfulla makar. :)

Fantastiska nyheter - bönesvar!

Förändringen som fanns i mammas lever är borta! Kan det verkligen vara så att ett par månaders gemensam fasta och bön har gett så underbart resultat? För det syns ingenting längre! Hon var så lättad och lycklig när hon fick beskedet! Jag vet att böner hjälper, att Himmelske Fader lyssnar på oss, var och en när vi är uppriktiga och ärliga. Och jag är så tacksam för att Han lyssnade. :) Det gör Han ju visserligen alltid, men ändå. Det känns så bra.
Värmen har gått ner - en smula. Var över med en liten bordsfläkt till svärföräldrarna så att det blir drägligt i varje rum. Ja, vad ska man säga, det ÄR inte lätt att bli gammal för alla. Sjukdomar och tillfälliga tillstånd blir förstorade och livet blir svårt att leva. Dödsångest och uppgivenhet. Tänk om alla visste att det här livet bara är en kort stund, att det finns liv efter döden. Varför skulle vi annars lära oss att älska, att leva? Jag är så glad för att jag vet att döden också är en del av livet, av utvecklingen. It makes sense, på alla plan. Eller hur?

Söndagsvärme

Värmen fortsätter... Idag var det som mest 34 grader i skuggan och nu klockan 20 är det 28! Pollenca på Mallorca? Nej - Alnö, Sverige!! Hjärnan är fortfarande lika seg och blodtrycket stiger. Tur att det finns svala nedervåningar och fläktar! :) Jag orkade bara med sakramentsmötet i kyrkan idag, blodtrycket var så högt efteråt att jag fick åka hem och kyla ner mig. Det är så skönt att det finns MormonMessages på YouTube vid sådana tillfällen, så att man kan få andliga budskap rätt in i rutan. Underbart. Jag och David samt syrran och hennes man stannar hemma från resan till Templet den kommande veckan; vi har bett om att få vägledning och fått till svar att vi ska stanna och stödja mamma. Och det känns rätt. Mamma blev jätteglad när jag ringde och berättade det, men familjen är viktigast - av allt. Det känns underligt att höra andra prata om mammas cancer, det blir så allvarligt då, så verkligt. Men det är ju verkligt, hon har cancer, och det är allvarligt. Tillsammans kan vi kämpa för att hon ska bli frisk, om det är meningen. Tro, böner och fasta kan göra underverk, och om det är möjligt så ska det bli verklighet. Jag är så tacksam för evangeliet, för att jag vet att familjer varar för evigt, att vi är eviga. Vilken underbar känsla att veta att ingenting värdefullt försvinner, att det följer oss in i evigheten. Underbart. Dagens länk: En film om verklig kärlek, om en kärleksfull och kristuslik makes omsorg om sin eviga kamrat, sin hustru.

Nystart på en underbar sommar..!

Tihi! Nu är jag tillbaka och livet är komplicerat. Det ska det väl vara? Mamma har cancer, jag är barnlös och det är 30 grader i skuggan. Men ibland ser man inte välsignelserna för de stora prövningar som lurar runtom en; jag är faktiskt lycklig. Jag vet att jag har sanningen i mitt liv, att jag inte behöver söka, utan jag behöver utöva och älska. Det är så varm ute att hjärnan känns som sirap, kroppen rör sig långsammare än någonsin och det fullkomligt dallrar av hetta överallt! Och inget regn. :) Det är sommar och det är underbart. Tack och lov för skugga och fläktar. Och tidningar som man kan läsa även med en hjärna som inte fungerar riktigt.

Jag gör det jag drömmer om...

Jag har en väninna med ett eget företag. Där kan hon jobba med det hon älskar, välja de arbetskamrater hon vill omge sig med och det bästa av allt - hon väljer när hon vill arbeta. Om dagen börjar med häftigt snöfall och snöskottning - dra täcket över huvudet och somna om med ett leende på läpparna. Om dagen börjar med solsken och du känner en plötslig lust att ta en lång skogspromenad med ryggsäcken full av varm choklad, korvmackor och ett anteckningsblock, då gör du det. DU väljer själv.
Och faktum är, att jag väljer själv. Gick just ut i köket och bestämde mig för att göra stora, saftiga muffins med hallonsylt i. Jag ska dekorera dem med en krämig glasyr och lite vackert runt strössel. Jag ville göra det, och jag gjorde det. Tidigare kände jag för att sätta mig ner och göra efterforskningar om Linkletter farms utanför Summerside på Prince Edward Island. Och då gjorde jag det. Plötsligt fann jag mig engagerad i familjen Linkletters göromål, och det kändes inspirerande. Strax ska jag göra en halvtimmes workout eller kanske pilates. Visst är jag privilegierad? Jajamänsan, och jag vet om det också. Man kan verkligen säga att jag faktiskt gör det jag drömmer om.

Inspiration

Jag behöver ladda med inspiration. Enligt Feng shui är ljust grönt och limegrönt bra för den kreativa ådran. Och jag behöver mer blod i den ådran! Varje gång jag sätter mig ner för att skriva slutar det med att jag läser igenom det jag skrev sist och sedan lägger till en eller två sidor. Högst. Jag måste nog schemalägga mitt skrivande; 08.00 - skriva två timmar. 10.00 - Ta en lång promenad för att byta luft i lungorna och enligt Nora Roberts få mer idéer och uppslag. 11.00 - En kopp te och en skorpa så att jag kan skriva på min engelska roman. Alternativt en tallrik pasta med pesto så är jag laddad för berättelsen om mezzosopranen i norra Italien. Eller så sätter jag bara på lite countrymusik och skriver om den byggnadsarbetande feministen i Minnesota. Hur kan det komma sig att jag - som alltid älskat att skriva och läsa och hitta på helt plötsligt får idé- och skrivtorka när jag har alla möjligheter i världen att skapa? Har jag blivit en sorglig konstnärssjäl utan egentlig talang som tror att allt kommer att "förändras" bara jag blir publicerad? Hemska, hemska tanke. Egentligen strävar jag ju inte efter att bli fruktansvärt berömd, bara lite lagom. Så pass att jag får sälja böcker för ca 50.000 kr/styck och kan ägna ett par månader åt att skriva nästa. Så pass att jag kan åka till Devon för lite research och kanske göra en avstickare till södra Minnesota och den lilla hålan som Eyota bara MÅSTE vara! Ja, kanske till och med tjäna så pass mycket att jag kan förlägga en berättelse till Penzance eller St.Agnes? Hmm, nu blev jag motiverad. Men det ÄR inte pengarna som motiverar mig, det är tanken på att kunna försörja mig på något jag älskar. Märk väl.