Österåsentempo i 3 veckor!

Idag for min syster till Österåsens Hälsohem för 18 dagars hälsokurs... Och jag har hakat på! Inte där, förstås, utan här hemma. Jag har gjort ett schema, planerar maten och har hittills lyckats hålla mig till att göra det som är bestämt! :) Jag är så duktig.
Jag skrev tidigare om hur jobbigt allt tedde sig, och att mycket cirklade runt talet. Jag höll talet igår. Det var fruktansvärt INNAN. Och då menar jag verkligen fruktansvärt, jag var villig att lämna kyrkan för att slippa rädslan. Så hemsk kände jag mig. Men när jag väl satt på förhöjningen... ja, då infann sig ett lugn. Ett lugn som kommer sig av att veta att något är oundvikligt, det kommer att ske vad jag än tycker. Och jag visste att Himmelske Fader skulle ta hand om allt åt mig, att Han skulle ge mig kraften. Jag stod där med en fläkt riktad mot benen som skakade, svetten rann nerför ryggen och det var fruktansvärt varmt och fuktigt (ungefär 30 grader, underligt nog) och jag TALADE. Jag gjorde det. Inga hemska ryckningar (!), inga hemska skakningar, bara jag, mitt hår, talarstolen - svetten, såklart - och så alla som tittade på mig med glädje och kärlek. Och det var UNDERBART. Jag satt mig i 5 sekunder, klev sedan upp tillsammans med kören och sjöng fyra verser på hymnen vi hade övat samma morgon; "När från nattligt viloläger". Det var så vackert. Och sedan var det barntillsynen... Tänk dig fyra varma, glada, svettiga, kinkiga, törstiga och griniga barn och så jag. Jag sprang. Jag högg tag i. Jag ropade, förmanade, uppmuntrade, hotade, skrattade hysteriskt, torkade svetten, hoppade, sprang, grät en skvätt (inombords) och försökte få tag i alla som bet, slet, luggade, slog, smet, flinade och retades... Två timmars aerobics, det finns inget annat ord för det. Men, som sagt, jag överlevde. Och det är en hel vecka till nästa gång. Då ska jag vara bättre förberedd. Med mer böcker, lekar, bestämda regler och framförallt EN LEKTION!

Nu känner jag mig nöjd för idag. Jag ska gå och lägga undan äpplet i köket som flugorna kalasar på.