Regnet och måndagstankar

... 13 grader och ösregn. Fönstren är randiga av regnet och det droppar från taket. Jag älskar det ljudet. Det har varit en känslomässig helg. På många sätt bra, härlig, bra och stark. På andra sätt ansträngande, slitsam, tröttande och jobbig. Sjukdomar, ämbeten, utarbetade föräldrar, överaktiva känsliga barn, ensamhet, själviskhet... Det har varit jobbigt i barntillsynen med barn som inte är vana att vara där, föräldrar som inte förstår hur svårt det är för små barn att vara med totala främlingar som de inte känner någon trygghet hos. Jag önskar ibland att jag vore starkare, hade mer skinn på näsan. Att jag klarade av att säga det jag vill utan att känna mig på gränsen till tårarna. Helt enkelt på gränsen. Självklart har mycket att göra med att jag ska ha tal på söndag, då brukar veckan innan bli rätt förstörd av all min rädsla. Jag får huvudvärk, känner mig stressad, grinfärdig, trött, uppgiven. Jag blir så rädd! Tänk om jag bara kunde släppa det? Det är inte så att jag tänker på det hela tiden, men undermedvetet ökar stressen tills jag känner mig uppdämd av destruktiva känslor och det blir omöjligt för mig att få distans. Förrän det är över. Då blir jag också alldeles tom av ansträngningen. Ska det behöva vara så här svårt? Och blotta tanken på att jag ska behöva kombinera den pärsen med en lika jobbig barntillsyn nästa söndag gör att jag är frestad att strunta i allt. Sjukanmäla mig. Strunta i att komma. Hoppa av mitt medlemskap. Ska jag då behöva vara så begränsad av min rädsla för att tala inför andra människor? Och människor som jag känner, uppskattar, älskar, tycker om? Visst är det underligt? Lägger in en bild på första presidentskapet i kyrkan; President Thomas S Monson, Henry B Eyring och Dieter F Uchtdorf.