Alla feta lögner

Hur många böcker finns det om viktnedgång? Förmodligen fler än det finns fog för. Alldeles säkert! Jag håller just nu på att läsa Skaldemans bok "ät dig ner i vikt", och även om jag håller med om det mesta, så behöver jag läsa med skeptiska ögon. För jag har ju matats (!) med idéer om vad som är "bra" för kroppen ända sedan jag var liten. Fett=kärlsjukdomar och övervikt. Men det verkar inte så, inte nu. Jag går ju ner i vikt, men faktum är att jag är tröttare än någonsin tidigare, jag är trött på kvällarna och sover som en stock, förutom att jag drömmer mycket, mycket, mycket! Innebär det att jag egentligen sover väldigt lätt? Drömmarna är grafiska och innehållsrika och de avlöser varandra i intensiva episoder. Musklerna känns tröttare än tidigare - äter jag för lite kolhydrater? Till och med när jag skriver det här - och då har jag ändå varit vaken i 3 timmar - så känner jag för att gå och lägga mig. Hjärnan är vaken, men kroppen är trött, precis så känns det.
Dagens frukost:
5 skivor bacon, 2 stekta ägg, 80 g 31 % ost och 1 msk smör - 1 stort glas vatten. Mycket fett och en del proteiner, men oerhört lite kolhydrater. Jag får nog klämma i mig en tomat eller lite blåbär när jag kommer hem från frissan!!

Fett, fett och mera fett!!

8:e dagen av fett. Vispgrädde, smör, fet crème fraiche, fjällfil, Bregott, ägg, bacon, ost och salami... Och till det äter jag grönsaker, kål, dricker mjölk och vatten. Utan vatten hade jag inte överlevt; jag har ätit så mycket ägg den senaste veckan att jag borde skaffa egna hönor! Samtidigt börjar jag undra om jag kanske äter lite för mycket? Jag har ju ändå inte motionerat något speciellt den här veckan. Hmm. 2,5 kg har jag gått ner, det mesta försvann de 3 första dagarna, och sedan dess verkar det ha stått stilla. Jag får börja att motionera mer och äta mindre ägg - mindre portioner och mer grönsaker. Men ibland så längtar jag efter en vanlig, enkel soppa med ett grovt bröd. Jag längtar efter fettsnål mat med mer kolhydrater. Och ibland, ja ibland, så längtar jag väldigt mycket efter godis. Men jag blir mätt av maten, ja ibland blir jag så äckligt mätt att jag aldrig mer vill se mat. Och om jag kan förknippa mat med något som gör mig mätt och lite illamående så kanske jag inte förblir lika besatt av mat? Kanske jag börjar fokusera på annat i livet, t.ex. att skriva? Jag kan ju alltid hoppas. LCHF, ja, jag ger det 2 veckor till och om jag inte har gått ner totalt 5 kg då så slutar jag. Basta!

Nu blir det inga bullar!!

Idag började jag äta LCHF. Resultatet: Jag mår en smula illa av allt fett. Tanken (och doften) på smör och ägg får mig att känna det som om jag aldrig mer vill äta mat. Jag fick tvinga i mig middagen! :) Jag har inte känt mig hungrig på hela dagen, med undantag för imorse - innan frukosten. Ojojoj... Hoppas nu att det här fungerar och att magen inte kraschar av det. Men jag ska göra det minst 3 veckor framåt för att se om jag tappar någon vikt. Om jag inte gör det så struntar jag i den här dieten och kör Österåsens variant i stället. Dessutom ska jag börja vattengympa här på Alnö vecka 37, de har 2 pass i veckan, det passar mig bra. :)
Det finns oerhört mycket bloggar om LCHF på Internet, och Träningsplupp är en av de roligaste att läsa. Jag har skickat efter en kokbok i ämnet samt 2 inspirationsböcker, bland annat en om en tjej som har vägt 137 kg. Hennes blogg hittar du här. Jag ser faktiskt fram emot det, för jag känner redan efter en dag att jag blir mycket mättare (fortare) och håller mig mätt länge. Dessutom blir jag inte sötsugen. Så det gäller att hålla kolhydraterna på avstånd i flera veckor nu - liksom sockret - om jag vill bli sockerfri. Och det vill jag. Ja, hjälp, jag måste gå ner i vikt också. Jag har 35 kg övervikt, det är väldigt, väldigt mycket! Jag vet att jag kommer att klara det. Med variation. Ägg kan nog tänkas bli äckligt efter ett tag, tror jag. ;)

Pioneer Woman Cooks - Ree Drummond!

En ny kokbok som jag vill ha! Vill ha - vill ha - vill ha!
Ree Drummond, en humoristisk, talangfull och lycklig ranchfru i Oklahoma har sammanställt sina recept i ovan nämnda kokbok, och den kommer ut i England i november, då ska jag ha den. I USA kommer den ut i oktober, men jag skickar efter den från England - som alltid - så går det fortare.
I övrigt så går Österåsenveckorna FORT! Jag har till min besvikelse - och chock! - inte gått ner ett enda hekto trots att jag ätit bra och regelbundet, rört på mig varje dag och ansträngt mig enormt för att undvika äckligt god/söt/fet mat. Nåja, jag mår i alla fall bättre till kropp och själ av mitt nya liv, så jag ska försöka ignorera det faktum att vågen (från helvetet) inte uppskattar mina ansträngningar.
Jag ska se fram emot goda, nyttiga (och inte så nyttiga) recept från min favoritranchhemmafru och bara njuta av hösten som är i antågande. Hiiiyyaa!

Österåsentempo i 3 veckor!

Idag for min syster till Österåsens Hälsohem för 18 dagars hälsokurs... Och jag har hakat på! Inte där, förstås, utan här hemma. Jag har gjort ett schema, planerar maten och har hittills lyckats hålla mig till att göra det som är bestämt! :) Jag är så duktig.
Jag skrev tidigare om hur jobbigt allt tedde sig, och att mycket cirklade runt talet. Jag höll talet igår. Det var fruktansvärt INNAN. Och då menar jag verkligen fruktansvärt, jag var villig att lämna kyrkan för att slippa rädslan. Så hemsk kände jag mig. Men när jag väl satt på förhöjningen... ja, då infann sig ett lugn. Ett lugn som kommer sig av att veta att något är oundvikligt, det kommer att ske vad jag än tycker. Och jag visste att Himmelske Fader skulle ta hand om allt åt mig, att Han skulle ge mig kraften. Jag stod där med en fläkt riktad mot benen som skakade, svetten rann nerför ryggen och det var fruktansvärt varmt och fuktigt (ungefär 30 grader, underligt nog) och jag TALADE. Jag gjorde det. Inga hemska ryckningar (!), inga hemska skakningar, bara jag, mitt hår, talarstolen - svetten, såklart - och så alla som tittade på mig med glädje och kärlek. Och det var UNDERBART. Jag satt mig i 5 sekunder, klev sedan upp tillsammans med kören och sjöng fyra verser på hymnen vi hade övat samma morgon; "När från nattligt viloläger". Det var så vackert. Och sedan var det barntillsynen... Tänk dig fyra varma, glada, svettiga, kinkiga, törstiga och griniga barn och så jag. Jag sprang. Jag högg tag i. Jag ropade, förmanade, uppmuntrade, hotade, skrattade hysteriskt, torkade svetten, hoppade, sprang, grät en skvätt (inombords) och försökte få tag i alla som bet, slet, luggade, slog, smet, flinade och retades... Två timmars aerobics, det finns inget annat ord för det. Men, som sagt, jag överlevde. Och det är en hel vecka till nästa gång. Då ska jag vara bättre förberedd. Med mer böcker, lekar, bestämda regler och framförallt EN LEKTION!

Nu känner jag mig nöjd för idag. Jag ska gå och lägga undan äpplet i köket som flugorna kalasar på.

Regnet och måndagstankar

... 13 grader och ösregn. Fönstren är randiga av regnet och det droppar från taket. Jag älskar det ljudet. Det har varit en känslomässig helg. På många sätt bra, härlig, bra och stark. På andra sätt ansträngande, slitsam, tröttande och jobbig. Sjukdomar, ämbeten, utarbetade föräldrar, överaktiva känsliga barn, ensamhet, själviskhet... Det har varit jobbigt i barntillsynen med barn som inte är vana att vara där, föräldrar som inte förstår hur svårt det är för små barn att vara med totala främlingar som de inte känner någon trygghet hos. Jag önskar ibland att jag vore starkare, hade mer skinn på näsan. Att jag klarade av att säga det jag vill utan att känna mig på gränsen till tårarna. Helt enkelt på gränsen. Självklart har mycket att göra med att jag ska ha tal på söndag, då brukar veckan innan bli rätt förstörd av all min rädsla. Jag får huvudvärk, känner mig stressad, grinfärdig, trött, uppgiven. Jag blir så rädd! Tänk om jag bara kunde släppa det? Det är inte så att jag tänker på det hela tiden, men undermedvetet ökar stressen tills jag känner mig uppdämd av destruktiva känslor och det blir omöjligt för mig att få distans. Förrän det är över. Då blir jag också alldeles tom av ansträngningen. Ska det behöva vara så här svårt? Och blotta tanken på att jag ska behöva kombinera den pärsen med en lika jobbig barntillsyn nästa söndag gör att jag är frestad att strunta i allt. Sjukanmäla mig. Strunta i att komma. Hoppa av mitt medlemskap. Ska jag då behöva vara så begränsad av min rädsla för att tala inför andra människor? Och människor som jag känner, uppskattar, älskar, tycker om? Visst är det underligt? Lägger in en bild på första presidentskapet i kyrkan; President Thomas S Monson, Henry B Eyring och Dieter F Uchtdorf.

Ham and cheese bread och SOOOOOOOOL!

Åh, vad solen skiner! :) Det är ljuvligt, helt fantastiskt! I bakgrunden hörs Andrea Bocelli, denne gigant bland giganter samt hans like inom popen; Celine Dion sjunga The Prayer, med världens vackraste budskap.
I köket jäser mitt skink- och ostbröd, jag ska baka ut det som jag gör med kanelbullar; kavla ut degen, pensla med smör (samt vitlök och olivolja, som jag dock inte gör med bullar...) och strö över fyllningen - riven ost (en blandning av mozzarella och lagrad Gäseneost) och kokt skinka. Sedan rullar jag ihop, delar i 2 delar och gör 2 limpor av det. Väldigt enkelt! Det blir picknickmiddag i eftermiddag, vi har beställt biljetter till Harry Potter och Halvblodsprinsen kl. 17.30 och fick VÄLDIGT speciella platser, 3:e raden framifrån... Hmm, men vad gör man, det var fullt överallt! Är man ett Harry Potter freak så är man.
Lägger in en bild från Brännbollen vi hade med grenen igår kväll på Ängen, Södra berget. Vi var massor med folk och hade jätteroligt! Primär var ansvarig, och de gjorde ett toppenjobb! Såklart. :) Det är Petra och Marie på bilden.